Min kamp mot AML

"Onsdagen den 23 oktober kl 22.12

Idag tog jag nytt benmärgsprov. Det skulle ha gjorts igår egentligen, efter tandläkaren, men de behövde flytta på det till idag för att det fattades en sköterska som kunde assistera. Sara, kontaktsjuksköterskan, ringde mig igår förmiddag och meddelande mig om det och jag blev jätteledsen först för jag var ju beredd på det. Hade ställt in mig på det och varit jätteorolig och nervös. Men så det blev bara tandläkaren igår där jag lagade en tand, det gick bra med bedövningen och så. Det går fort att laga en tand.

Men benmärgsprovet då. Jag var jättenervös och orolig som sagt, värre idag än igår. Jag grät säkert 10 gånger och ville verkligen inte. Läkarna hade ju sagt att jag skulle få lugnande och att det skulle vara en erfaren provtagare, men jag tänkte bara att det är inte möjligt att nånting kommer hjälpa den smärtan jag kände förra gången. Inte ens full narkos asså. Men det gick hur bra som helst! Fick 3 ml av nåt lugnande intravenöst och jag somnade typ, i alla fall till och från. Kände ingenting, knappt åtminstone. Varken bedövningen eller provtagningen. Det var Stefan, den "lilla" läkaren som jag beskrev honom förut, som tog provet och mitt i allt hörde jag honom säga "nu tar jag ut nålen" och då var det tydligen klart. Jag var rätt borta asså, för jag sa och gjorde tydligen saker som jag inte ens minns. Jag ställde mig visst upp och drack massa vatten och åt en energibar och sa massa saker jag inte kommer ihåg. Det var ganska roligt när Saga berättade om det efteråt. Jag ringde mamma också och då hade syrran redan pratat med henne men så fick mamma höra hur hög jag var så hon skrattade bara.

Jag ska till sjukhuset på fredag kl 14 och läggas in och så börjar cellgifterna på kvällen som förra gången. Mamma ska sova över med mig till lördag, sen ska Maarten komma på lördag och stanna över till söndag. Det känns bra men lite nervöst. Jag är orolig att det kommer bli för mycket för honom att vara i den miljön med allt som händer och andra sjuka människor. Det är inte som vilket ställe som helst... Som tur är ska Susan jobba från lördag till mitten av nästa vecka tror jag hon sa. Så hon kommer vara där mycket vilket känns skönt. Hon är bra.

Jag hoppas verkligen provsvaren är bra från det här benmärgsprovet... att det har gått som läkarna önskar och gett bra resultat. Det skulle ge en lättare känsla överlag tror jag. Det känns så, som att bra nyheter skulle ge lite kraft liksom.

Annars har jag inte så mycket mer att skriva om just nu. Det känns dubbelt det här med att andra kuren ska starta nu. Jag känner mig ju stark och redo för det, men på nåt sätt så är jag rädd för att glömma bort att oroa mig. Som det alltid har varit med min ångest, att det känns som att nåt är fel om jag inte är orolig. Då är det nåt som fattas. Vara orolig för och beredd på biverkningar. Det känns som att första kuren var för flera år sen. Det är så märkligt, hur skev ens uppfattningar blir kring tiden i en sån här situation."