Min kamp mot AML

Torsdag den 11 november kl 23.27

I morgon ska jag få provsvar på senaste benmärgsprovet.

Det hinner inte ens ta slut innan det börjar om. Den här processen. Jag var ju här alldeles nyss, varför är jag här igen? Hur? Vad har jag gjort sen dess?

Jag har så dåligt samvete över allt. Jag är en dålig person, jag gör alla ledsna och besvikna. Jag är en dålig kattmamma som inte leker tillräckligt med sin unga kattkille. Jag är en dålig dotter, dålig syster. Dålig människa, jag har till och med ruttet blod.

Jag tog blodprover idag och allt såg bra ut, bortsett från lymfocyterna som var lite lite lite förhöjda. Det låg på 4,3 och referensvärdet är mellan 1,1 - 3,5, så det är ingenting att bry sig om. Speciellt inte när alla andra prover ser bra ut. Jag jämförde med hur proverna såg ut för två år sen och ingenting liknade. Nu har jag lite för högt blodvärde, vilket jag haft rätt länge. Jag är nog lite uttorkad, dricker för mycket kaffe och för lite annan vätska. Men jag har hjärnspöken. De verkar bara bli fler och fler.

Jag kämpar på med juridik-kursen och varvar det med körlektioner och teori. Nu är till och med uppkörningen inbokad, till den 26/1. Jag blir trött i huvudet av allt och denna vecka har varit tung eftersom oro kring provsvaret hängt ovanför mig. Det blir svårt att fokusera, hitta motivation. Många rutiner faller och disken kan stå odiskad tills jag måste blanda kaffet med en gaffel. Jag blir trött på mig själv, att jag inte kan bättre. För jag hjälper inte mig själv såhär. Mamma säger att jag är för hård mot mig själv, men minsta lilla negativa inslag är så mycket mer gigantiskt än allt positivt tillsammans. När jag köpte gardiner som jag insåg var för korta så bröt jag ihop. Jag höll på med en inlämningsuppgift till kursen och hann klart innan deadline men insåg precis när jag skulle lämna in uppgiften att jag hade missat sista delen, frågor och resonemang kring moral och etik inom juridiken. Då bröt jag ihop och orkade inte ens försöka slarva ihop nåt till svar. Jag skickade in uppgiften utan sista delen och kände mig värdelösast i hela universum.

Vid benmärgsprovet sa jag till Andreas att jag inte kommer göra fler prov. Att det var sista gången. Jag minns inte detta eftersom jag får minnesluckor av Midazolam, men syrran berättade. Jag har ju känt och tänkt så, att jag tackar för mig nu. Jag vill inte ha deras hjälp mer, vara i deras våld. Benmärgsprovet var fruktansvärt sist, ett av de värsta. Det började dåligt med att två sköterskor misslyckades med att sätt en infart för att de båda skakade så mycket på händerna. Jag höll på att gå i taket och frågade vad det var för fel på dem. Det är väl för fan inte normalt?! Det gjorde att sederingen blev sen och jag hann bli stressad och uppjagad. Jag minns svagt, och syrran bekräftade, att jag satte mig upp på knä på britsen med provtagningsnålen inkörd i ryggen och grät med händerna framför ansiktet.

Vad är poängen med att överleva en sån här sjukdom? Jag vet att det låter otacksamt och pessimistiskt och hemskt på alla sätt och vis. Men det förstör ju allt, vad ska man göra resten av sitt liv efteråt? Ingenting är normalt, ingenting känns bra, min kropp är på helspänn hela tiden och jag måste ta tabletter för att känna nåt litet skydd mot verkligheten. För att orka med. Det är inget liv att leva. Det är idiotiskt att tro att man ska börja leva som aldrig förr, som att det inte finns någon morgondag. Du sitter inlåst, i en bur, med de största hänglåsen man kan föreställa sig, men bara du vet om det. Ingen annan kan se eller känna det. Ingen förstår.