Förlamande rädsla & oro 🧟♀️
Kategori: Tankar & känslor
Torsdagen den 19 december kl 20.42.
Idag har det varit en ganska jobbig dag. Jag vaknade med en konstig känsla av panik eller som att nåt var fel. Jag vet inte om jag kanske hade drömt nånting men det blev en jobbig start på dagen och en gnagande oro har hållit i sig sen dess. Jag tog febern för att vara på den säkra sidan även om jag inte kände mig dålig på det sättet. Jag hade inte feber men en grad högre kroppstemperatur än vad jag brukar ha. Det räcker för att jag ska bli orolig och så fort jag blir orolig så blir jag väldigt uppmärksam på eventuella fysiska symtom, vilket i sin tur triggar dem, vilket gör mig mer orolig. Ond cirkel. Så när febertermometern visade 37,4 så började jag tänka att jag var påväg att bli sjuk, att det bara var en tidsfråga innan tempen skulle bli hög och jag skulle bli dålig. Och den oron resulterar i att jag inte vågar äta eller ta mina mediciner på grund av att min gamla kräkfobi börjar spöka. Jag blir handlingsförlamad av den där oron. Jag bara sitter och vågar knappt röra mig. Tar febern varje minut för att se ifall den gått upp eller inte. När Lisa från ASIH kom för att ta prover så berättade jag för henne att det var en tuff dag. Vi pratade lite kring det och hon sa att proverna kommer visa om nåt är på tok. Dessutom visade hennes febertermometer 37, vilket gjorde mig lugnare. När hon hade gått så vågade jag göra mig en kopp kaffe.
Jag pratade med den nya killen från avdelningen på sms igår, han som jag nämnde i mitt förra inlägg. Han berättade att han hade hunnit vara hemma i 10 timmar efter sin första kur, innan han fick hög feber och fick åka tillbaka till sjukhuset. Det var för en vecka sen och han är fortfarande kvar där, för att hans värden inte ser så bra ut och läkarna väntar tydligen fortfarande på vissa provsvar. Jag blev så ledsen av att höra det. Sån fruktansvärd otur... Och jag kunde känna hans uppgivenhet och frustration i hans sms.
Att höra hur de andra som jag lärt känna från avdelningen får feber och behöver läggas in, får mig såklart att tänka på vilken otrolig tur jag har haft som inte haft feber en enda gång. Jag hade en liten, liten släng av feber mellan andra och tredje kuren men jag tycker inte det räknas. Det enda jag egentligen kan säga att jag haft otur med är att min första CVK gick sönder. Bortsett från det har jag inte mycket att gnälla över när det kommer till biverkningar eller komplikationer av cellgifterna. Och det är jag väldigt tacksam för.
Samtidigt säger en dum röst i skallen på mig att min tur snart kommer vara slut. Att jag kommer få mitt i samband med transplantationen. Att min tur inte kommer fortsätta, det klart den inte kan. Snart vänder det och säkert tiofalt dessutom.
Som jag skrev i förra inlägget så tänker jag mycket på framtiden. Långt in i framtiden, vad som kan komma att hända då och vad gör man om det ena eller det andra inträffar. Återfall i cancern. Komplikationer efter transplantationen. Både övergående, behandlingsbara saker men också permanenta. Ingen kan svara på nånting.
Det finns människor som inte överlever transplantationen. Vissa får så allvarliga och livshotande komplikationer att de inte klarar sig. Alla de här tankarna... alla funderingar... de är så energikrävande och förlamande att ständigt ha, men det går inte att bara stänga av dem. Det går inte att distrahera bort dem, de tar över allt. Jag tänker så mycket på allt det här och skrämmer upp mig själv så till den milda grad att jag inte vågar duscha. Jag vågar inte duscha nu, idag, på grund av nånting som eventuellt kan hända sen, nån gång i framtiden. Det kanske låter fånigt och då får det göra det.
Handlingsförlamanade, det är min sammanfattning.
