Min kamp mot AML

"Fredagen den 27 september klockan 11.12.

Precis klar med andra påsen cellgifter, första för idag, på två timmar. Är så trött, vilket jag varit sedan de väckte mig halv sju i morse. Vill bara sova. Mår inte illa men känner obehag av magen och är orolig över CVK:n.

Kl 22:52. Precis lagt mig, inte tagit Imovane än. Mår lite illa, tror jag. Obehag i magen i alla fall. Får sista cytostatikan för dagen nu tillsammans med näringsdropp och vätska. I natt jobbar bara personal jag inte känner igen, bland annat en sköterska som heter Elisabeth om jag inte minns fel, med dansk brytning tyckte jag det lät som.

Syrran var här idag. Jag var förväntansfull men det blev jobbigt. För oss båda såklart, eller för alla tre rättare sagt. Mamma var ju också med och hon ska stanna även i natt. Det var läskigt att få besök, inte för att det var Saga men pga infektionsrisken som de pratar om hela tiden. Det blev lite mycket faktiskt. Jag är jättetrött och jag vill gå hem.

Och jag hatar CVK-grejen. "

Nutid.

Igår tog jag mitt andra benmärgsprov och jag var ju väldigt orolig och nervös för att det skulle bli lika hemskt och göra lika ont som förra gången. På förmiddagen innan och på vägen dit så mådde jag skit, var så ledsen och visste inte vart jag skulle ta vägen för att slippa göra skiten. Men när vi kom fram till sjukhuset, syrran och jag, så jobbade en av mina favoritsköterskor. Hon frågade om hon fick vara med som stöd och jag bara nickade medan tårarna strömmade. Jag hade bett om lugnande intravenöst vilket hon sa att hon hade förberett. Väl inne i undersökningsrummet fick jag lägga mig på mage innan jag fick det lugnande och muskelavslappnande medlet insprutat så jag inte skulle säcka ihop och ramla ner från britsen. Sen minns jag inte ett skit. Jag pratade tydligen, svarade på tilltal och frågor men jag minns inte ett jota förrän läkaren sa att det var klart. Då halsade jag tydligen ett glas vatten, åt nån form av chokladproteinbar och traskade runt i rummet. När syrran frågade mig "Elin, vart ska du nånstans?" så hade jag svarat "nej, jag ska bara stå lite!"

Det jag minns efter det är att vi sitter i dagrummet och pratar med sjuksköterskan och jag säger åt syrran att verkligen lyssna noga nu för att jag kommer inte komma ihåg det här samtalet. Så jag var i alla fall medveten om att jag var hög som ett hus. Syrran och sköterskan fick sig ett gott skratt och jag är så glad över att det gick bättre den här gången. Ska be om lugnande varenda gång framöver för det där var ju bara jättetrevligt.

I morgon läggs jag in igen för att starta cellgiftskur nummer två. Den kommer börja på kvällen, vilket den gjorde förra gången också. Så det blir en femdagarskur fast en av dagarna är uppdelad på två liksom. Börjar på fredag kväll och slutar på onsdag morgon. Tänker jag rätt då...? Jag tror det.

Jag har egentligen ganska mycket jag skulle vilja skriva om just nu för det är mycket som snurrar i huvudet och dagen idag har varit väldigt bra, men samtidigt har vetskapen om vad som väntar gjort sig påmind. Men jag är så trött, för det har varit en lång dag trots att den varit mestadels jättebra.

Men en sak jag känner och har tänkt mycket på idag är hur konstigt det är att ha en sån här sjukdom men ändå känna sig frisk. Det är så... märkligt. Det går ju inte riktigt ihop, att jag mår bättre just nu än vad jag gjort på hela sommaren. Det beror ju på att jag gick så länge med väldigt lågt blodvärde vilket jag får transfusioner för nu när mitt värde är lågt, vilket läkarna har stenkoll på. Jag minns den första blodtransfusionen jag fick, hur snabbt jag kände mig piggare efter det. Den där andfåddheten och kraftlösheten av minsta ansträngning försvann på ett par timmar. Det är ju helt sjukt.

Det känns tungt att behöva läggas in och börja en ny kur cellgifter i morgon igen när jag mår såhär pass bra och har fått tillbaka lite ork. För jag vet ju vad cellgifterna kommer göra, de kommer förstöra det lilla min kropp lyckats bygga upp sen förra kuren. Och en del av mig förstår inte varför jag behöver fler kurer för jag mår ju bättre nu. Ge mig blodtransfusioner bara. Men det klart jag vet hur det egentligen ligger till. Och när den verkligheten slår till, för att man lyckats glömma och levt normalt för en stund, så gör det ont. Sjukdomen är kvar. Jag har fortfarande akut leukemi. Cancer. Det har inte gått över. Det är mycket kvar. Väldigt mycket.