Min fjärde dagboksanteckning
Kategori: Tankar & känslor
"Onsdagen den 2 oktober klockan 17:47.
Tänk att jag har fått cellgifter. Jag. Lilla jag. Vad fan hände? Hur gick det till? Tänk att jag har... cancer. Det går knappt att tänka, skriva och verkligen inte att säga. Jag tror inte jag sagt det rätt ut än. Varken till mig själv eller nån annan. Leukemi har jag sagt och blodcancer. Men inte sådär rätt upp och ner, jag har cancer.
Jag är hemma hos mamma just nu på permission. Vi åkte hem igår eftermiddag/kväll, jag och Saga. Så jag har sovit en natt hemma. Fick sista påsen cellgifter i går morse för den här omgången. Läkarna vill ju att man ska vara hemma så mycket det går, då det är högst infektionsrisk på sjukhuset. Att vara på permission innebär att jag kan åka tillbaka när jag vill, mitt rum finns kvar till mig och det är upp till mig helt enkelt om jag vill vara där eller inte. Men så småningom, beroende på vad som händer, så kommer de skriva ut mig och ASIH kommer ta över. Vi pratade om det igår vi tre och Saga berättade lite kring vad hon visste. Att det finns risk att min läkemedelslista från hematologen inte följer med helt problemfritt till ASIH, framför allt vid-behov-medicinerna. Jag kanske skrev om det här igår kväll, jag minns inte. I alla fall, vi ska prata med läkaren i morgon när vi åker in för att ta prover och så. Jag vill inte behöva vara orolig för det, att det ska bli en kritisk situation och så blir det problem liksom. Att man tror att det är på ett sätt och så visar det sig inte vara så. Jag behöver veta och kunna försäkra mig om vissa saker.
Det är läskigt att vara hemma, jag är orolig för att få feber och infektion. På sjukhuset görs det ju kontroller hela tiden av personalen och det får man sköta på egen hand nu liksom. Det är så dubbelt allting, dubbla känslor. Läskigt att vara här samtidigt som det är här jag vill vara. Sist jag var här så var jag ju inne på att vägra att åka härifrån helt och hållet. Jag måste försöka ta en sak i taget och tänka att oavsett vad som händer så vet folk hur det ligger till. Min diagnos går att se och gamla prover och värden. Jag kan ändå inte göra speciellt mycket än de förebyggande sakerna jag redan gör.
Mamma och syrran har varit i min lägenhet i ett par timmar nu, för att städa och hämta lite saker till mig. Så jag har varit helt ensam ett tag. För första gången på länge, känns det som i alla fall. En vecka är det väl... sist jag var helt själv var förra tisdagen, den 25 september, när hematologen ringde och mamma var på jobbet.
Samma dag klockan 18.31.
Nu är dom hemma igen, Saga gör pannkakssmet. Jag tror jag bestämt mig för att ta bort håret ikväll. Det måste göras. Jag kommer bli besviken på mig själv om det hinner ramla av. Men jag är jävligt... otaggad alltså. Kanske skriver mer senare."
