Min kamp mot AML

Onsdagen den 15 januari var dagen då jag skulle få mina celler. Donatorn, den 27-åriga kvinnan, donerade cellerna antingen dagen innan eller samma dag. Vilket av det minns jag inte just nu.  När cellerna kom till sjukhuset behövde de förberedas och kontrolleras i nåt labb, och ingen visste riktigt när själva transplantationen skulle ske. Dagen gick och framåt kvällen berättade de att cellerna skulle vara klara runt åtta. Mamma var med mig och jag var nervös, rastlös och otålig. Jag kände mig äcklad över det hela, jag ville bara få det gjort. Jag har säkert skrivit om det tidigare, att jag hade väldigt svårt att känna mig fascinerad över transplantationen. Svårt att känna mig exalterad och tacksam. Jag var bara äcklad av tanken på det, att få någon annans biologiska material in i min kropp. Det är ju samma sak när man får blodtransfusioner egentligen, men det här kändes mycket värre.

Jag tror mamma också var nervös. Säkert även otålig och väldigt rastlös precis som jag. Men hon såg nog på det på ett annat sätt än vad jag gjorde, hon uttryckte sig ändå förväntansfullt och lättad över att det snart var dags, snart händer det.

Jag satt på min säng och virkade och jag tror vi hade tv:n på för en gångs skull när sköterskan kom in och sa att snart kommer cellerna. Då fick jag ta Tavegyl och kanske Alvedon också, jag minns inte riktigt.

Mitt minne är lite suddigt kring vissa saker, men jag minns att jag bad om att få gå ut i några minuter innan det var dags och det fick jag. Därför kan jag inte ha varit uppkopplad till Sandimunn-droppet just då, eftersom det inte ska pausas och man inte heller får gå ut med det. Kanske var de droppen avklarade eller så gjorde det ett uppehåll för själva transplantationen. Innan jag fick det allra första droppet med Sandimunn så minns jag att de märkte upp den ena slangen på min CVK med brun tejp, för att kunna skilja på slangarna eftersom Sandimunn-droppet alltid ska ges i samma slang och att cellerna måste ges i den andra.

Hur som helst, sköterskan sa att jag fick gå ut och ta lite luft men att det snart var dags så jag kunde inte vara borta länge. Jag och mamma gick ut. Det kändes konstigt. Allting kändes konstigt. Klockan var runt 19 på kvällen och världen fortsatte som vanligt utanför sjukhuset. Personal och ett fåtal andra patienter var ute och gick i korridorerna, patienter stod utanför ingångarna och rökte, personal kom ut i sina personliga kläder efter att ha jobbat klart. Kanske skulle de åka hem eller så hade de planer efter jobbet. Bio kanske, eller middag på restaurang. Och jag skulle snart få donerade stamceller. Jag sulle snart få en transplantation. Ingen operation, bara ett dropp. Så odramatiskt men ändå världens största grej.

Jag var stressad inombords, jag ville få det gjort. Det fanns inget att vänta på.

Att gå tillbaka in kändes märkligt. Som att gå upp till Fritt Fall-karusellen efter att ha stått i kö i flera timmar, för att sätta sig och bli fastspänd innan det hela ska bära av. Precis som när jag fick cancerdiagnosen så kände jag mig... förvirrad? Kluven? Vilsen? Tankarna for runt, vad håller jag på med? Om jag går tillbaka in nu till mitt rum, då kommer det ske. Då är det ingen återvändo, än en gång. Ska jag springa härifrån? Ska jag vägra?

Det är så märkligt att det kan vara ett sånt kaos i huvudet utan att det syns utanpå. Att benen fortsätter bära, att man fortsätter gå mot hissen. Att man kliver in, trycker på rätt våningsplan och trycker på ringklockan till avdelningen för att få bli insläppt. För att få någon annans celler. För att få chansen att bli frisk.

Jag och mamma hann vara på rummet en liten stund innan sköterskan kom. Man hör ganska tydligt när någon är påväg in till en, eftersom varje rum har ett eget sluss-rum. Det är där de sätter på sig sitt förkläde och det prasslar och därför vet man att snart knackar det på eller snart öppnas dörren. Och det gjorde den. Sköterskan hade med sig en vagn som påsen med cellerna låg på. Påsen var lite större än en påse blod och innehållet var ljusare i färgen, som blod utblandat med vatten. Sköterskan sa nånting i stil med att "nu är det dags, Elin" och jag la ner min virkning. Jag minns att hon tog upp påsen och la den över sin handflata, typ som servitörer gör när de visar upp en fin flaska vin, och sträckte fram den mot mig. Sen kontrollerade hon mitt personnummer och andra siffror och sen kopplade hon på påsen. Säkert tog hon kontroller också, som blodtryck och syresättning. Droppet började droppa och sakta gick de nya, donerade stamcellerna in i min CVK och vidare ut i min blodbana.

På inskrivningssamtalet så minns jag att personalen sagt att de inte får berätta för patienten vart cellerna kommer ifrån, men att det står på påsen och därför kan man ta reda på det själv. Jag försökte se på etiketten men det var så mycket och sån liten text. Så jag frågade sköterskan som gav mig cellerna vart nånstans på påsen det stod. Och hon sa och pekade "här står det, klart och tydligt! Deutschland!"