Min kamp mot AML

"Natten till lördagen den 19 oktober kl 01.32.

Det är så läskigt att tänka på hur mycket jag har framför mig. Hur mycket vi har framför oss. Det känns som att det redan måste ha gått ett par månader för det är så mycket som har hänt. Men så inser jag att det bara gått tre veckor. Det är otäckt... och jag är så rädd att mamma ska gå sönder. Antingen under tiden eller efteråt. Jag vill inte att mamma ska gå sönder.

Lördagen den 19 oktober kl 07.36.

Igår blev en jättekonstig dag. Natten till igår så tog jag en Imovane, men väldigt sent. Vid 3 på natten tror jag. För jag var trött och det kändes som att jag skulle kunna somna, men så gick timmarna och jag kunde inte det så till slut tog jag en tablett. Men så kunde jag inte sova i alla fall, förrän vid 7 på morgonen. Och kl 8 ska jag ju ta mina morgonmediciner. Jag var så däckad att jag inte vaknade av mitt medicin-alarm och inte heller av mamma som säkert hundra gånger försökte väcka mig under dagen. Jag sov till klockan sju på kvällen, alltså tog jag inte mina morgonmediciner alls. Och när jag vaknade så var jag helt lost, värre än vanligt när jag sover i 12 timmar, och mamma var upprörd. När vi började prata om det så uttryckte hon sig att hon blir förbannad när jag skiter i mina mediciner. Så är det inte alls. Men så hade hon målat upp katastrofscenarion typ att jag kommer strunta i alla mediciner helt och hållet när jag ska bo ensam hemma. Och jag försökte förklara att så är det inte, jag var helt däckad pga sömntabletten. Jag struntar inte i dem, det var inte meningen. Jag blev ledsen av att hon reagerade så, samtidigt som jag förstår hennes rädsla. Men att jag missade morgonmedicinen igår, det är första gången det har hänt och ingen blir hjälpt av att måla upp värsta katastrofen pga det. Visst, vissa gånger har det blivit så att jag tagit medicinerna senare än vad jag ska för att jag sovit, men det är ingen fara så länge jag tar dem. Om jag tar Rydapten senare på morgonen så behöver jag ta den lite senare på kvällen så intaget blir jämnt. Men jag tar ju medicinerna, bara inte exakt samma tid varje dag. Dessutom tar det en stund för mig att få i mig alla tabletter, framförallt på kvällen för då är det så många. Sju stycken utan Rydapten. Jag kan inte ta alla på en gång i en klunk eller ta dom en efter en på raken. Det är min ångest som gör det jobbigt och därför delar jag upp det lite, att jag tar hälften samtidigt och resten en liten stund senare. Det är ett sånt jävla mentalt krig i mig hela tiden kring det där och ingen fattar ju. För andra så är det ingen stor grej, bara ta dem. Men för mig är det inte så."