Min kamp mot AML

Måndagen den 6 juli kl 23.02

Idag hade jag telefonmöte med min psykolog. Vi pratade mycket om hur jag gör och tänker kring att hitta en balans mellan att leva här och nu, men samtidigt vara lite smart och försiktig med tanke på att framtiden är så oviss. Till exempel att jag behöver köpa trådbackar till mina garderober här i min nya lägenhet för att inte behöva ha mina kläder i flyttkartonger, men att det kanske inte är läge att köpa en ny tv för 25 laxar just nu. Hur jag tänker kring vart gränsen går, vad som är en hälsosam gräns att dra för att inte bli påverkad negativt. Det är ju självklart inte bara mig den här verkligheten påverkar, utan jag och mamma har pratat om det ganska många gånger. Hon säger att hon tänker hon på olika sätt att möblera hemma hos mig när hon ska sova och det är så typiskt min mamma. Min älskade mamma. Hon kollar efter möbler på nätet och skickar bilder till mig, och hon har massa bra idéer och fina förslag, men det blir lätt jobbigt för mig. För jag är så sugen jag också på att skaffa nya fina saker och fixa i ordning här, men jag kan inte låta bli att tänka på att allt kan kastas omkull igen om några veckor. Och då kommer det vara lönlöst att fixa och göra fint, då kommer det ha varit ett misstag att ha skaffat massa nya grejer, för då kommer jag inte bo kvar så länge. Då kommer jag inte finnas kvar så länge, om beskedet efter benmärgsprovet nu blir så. Jag slits itu av att försöka hitta den där balansen. Och det gör ont att hela tiden behöva påminna mamma om den.

Jag och min psykolog pratade också om min oro kring mina blodprover och kontrollbehovet jag har att kolla svaren innan en läkare ens hunnit göra det. Min psykolog förslog att jag kan prova att bestämma att jag inte får kolla svaren förrän en viss tid, i stället för att logga in på 1177 stup i kvarten. Det är en tanke jag själv haft, att jag verkligen borde träna bort det där behovet. För jag vet att det bara gör skada, jag har fått det bevisat för mig gång på gång. Det har ju med mina tillitsproblem att göra, att jag är så rädd att läkarna ska missa nåt viktigt och därför måste jag ha järnkoll. Det är ett desperat behov av lite kontroll i allt det här okontrollerbara som jag lever i. Som vi alla egentligen lever i.

Jag ska försöka den här veckan, att inte kolla provsvaren. Helst inte förrän dagen efter, men jag vill i alla fall klara att låta bli till kl 20 på kvällen, för jag har telefonmöte med en läkare dagen efter och jag vill ha tid på mig att samla eventuella frågor inför det samtalet. Jag måste börja nånstans och allt börjar med att man sår ett frö. Tanken och viljan finns och jag ska försöka. Det kommer bli svårt, speciellt eftersom levervärdena varit förhöjda. Men jag vill bli mer fri och komma närmare ett mer normalt liv. Det är ett bättre att få kontroll över det beteendet än att balla ur över provsvaren varenda vecka. Vi får se hur det går, ska försöka komma ihåg att uppdatera!