Min kamp mot AML

Natten till lördagen den 4 juli kl 00.00

Vissa dagar känns allting som ett misstag. Behandlingarna och transplantationen. Jag skulle ha tackat nej. Det här är för jobbigt. Det är inte värt det.

Idag har jag diskat och duschat. Det är allt jag orkat göra idag. Och egentligen hann hela dagen gå och jag fick inte fart förrän ganska sent på kvällen. Vissa dagar är såhär och då får det vara så. Det är normalt. Dessutom var jag produktiv igår, då lagade jag lasagne och tvättade i tvättstugan. Och i onsdags tog jag bussen till Älvsjö för att lägga två brev på lådan och handla på Coop. Men säg inte det till nån, för jag får inte åka buss. Jag hade mask, handskar och handsprit. Som alltid.

Mitt blodvärde på proverna från i onsdags var jättebra. 127. Det är helt normalt, inte ens på gränsen till lågt och det var länge sen. Men i stället är mina levervärden lite höga, vilket jag skrev om tidigare. Eftersom de var förhöjda veckan innan tog de extra prover i onsdags och de såg inte så bra ut. Läkarnas första misstanke är p-pillrena jag tar för att östrogenproduktionen lägger av efter en stamcellstransplantation och därför hamnar man i klimakteriet. Först tyckte hon inte att jag behövde sluta med p-pillrena, utan att vi bara skulle avvakta och se, men sen ringde en annan läkare och sa att de hade diskuterat och kommit fram till att jag borde sluta med dem för att se om värdena förbättras. Eller åtminstone inte blir ännu högre. Det är ju självklart bra att de agerar genom att sätta ut medicinen som de misstänker orsakar förhöjningen, för det visar att de har koll och är noggranna, men det gör mig ändå rädd. Jag vill inte att det ska finnas nånting de behöver agera på. Tankarna sätter igång, om värdena inte blir bättre nu när jag slutat med p-pillrena, vad kan det bero på då? Håller min lever på att lägga av? Har jag cancer i levern? Kommer jag behöva en levertransplantation nu också?

Det känns som att det här aldrig tar slut. Är det inte det ena så är det det andra. Därför känns det ibland som att jag ångrar att jag genomgick den här behandlingen. Den psykiska påfrestningen är fruktansvärd. Och den är konstant och överallt, i varenda känsla och tanke.

Jag fyller år snart. 27 år. Den 11 juli, på lördag. Tänk om det blir min sista födelsedag. Det känns ganska jobbigt att fira och jag har funderat på att skjuta upp det tills efter vi vet hur benmärgsprovet ser ut. Men det känns inte heller bra. Det är för deppigt. Det är ju snarare bra att fira nu innan vi vet nånting, för om det ser dåligt ut så hade det nog inte varit en speciellt rolig födelsedag.