Fri från CVK:n ✂️
Kategori: AML, Stamcellstransplantation, Tankar & känslor
Fredagen den 12 juni kl 23:43
Idag tog jag bort min CVK. Klockan 11 hade jag tid och jag har varit orolig och nervös de senaste dagarna. Speciellt igår kväll och i morse innan ingreppet. Jag var mest orolig över att det skulle komma in luft i blodbanan med tanke på vad som hände när det hade gått hål i min första CVK. Det var så otäckt och har verkligen ärrat mig. Sen var jag rädd att det skulle kännas äckligt när de drar ut slangen. Den är ju rätt lång och går in i halspulsådern och så ner i hjärtat. Men det hela gick bra, jag pratade med sköterskorna och kirurgen om att jag var orolig och berättade om vad som hände med min förra CVK och då kändes det bättre. De var gulliga och stressade inte och de försäkrade mig om att allting var okej när jag ett par gånger under ingreppet frågade om allt var okej eller om nåt var fel.
Mamma var med och följde med mig till avdelningen, men sen fick hon vänta utanför eftersom det är besöksförbud på hela sjukhuset fortfarande. Ingreppet tog en stund, för det är lite pilligt för kirurgen att skära loss cuffen som växt fast under huden. Mamma sa att hon hann bli lite orolig. Det var två sköterskor med, en vars hand jag klämde så hårt att hon fick be mig släppa greppet lite för att hon inte fick nåt blod ut i fingrarna. Den andra sköterskan stod bakom mitt huvud och mitt i allt så sa hon att "nu kommer jag trycka på din hals en liten stund" och då förstod jag att det var dags för kirurgen att dra ut slangen. De trycker på halsen ovanför nyckelbenet där katetern går in i kärlet, vilket jag tycker är rätt obehagligt att tänka på. Att den går in i kärlet under huden och att det blir ett litet hål i kärlet efter katetern men det är under huden så man kan inte se vad som händer där under, om det blöder och har sig. Men det kändes ingenting alls när de drog ut den, en sekund senare sa hon att den var ute bara. Allt jag kände under ingreppet var en del tryck och att det drog i huden när kirurgen höll på, plus att jag låg ju på rygg med huvudet vridet åt vänster och satan vad stel och öm i nacken man blir av att ligga så. Säkert extra mycket när man spänner sig också. Det var samma sak när mina CVK:er sattes in, den värsta smärtan efteråt var fan nacken.
När ingreppet är klart så syr de några stygn och sätter på förband, sen får man stanna i en halvtimme innan man får åka hem. När jag fick gå därifrån så var förbandet helt vitt och fint, men när jag och mamma hade kommit ut och jag hade bokat sjukresa hem så ser mamma att det blött igenom lite. Inte mycket, men ändå en fläck som är typ lika stor som halva förbandet. Och jag blir ju så rädd... På en halv sekund får jag för mig att det blöder massor från halspulsådern där under huden och att jag håller på att förblöda ihjäl och dö. Det är så min hjärna funkar. Vi går tillbaka till avdelningen och det hela slutar med att sköterskorna som var med under ingreppet lägger om förbandet och förstärker med en ihoprullad kompress som extra tryck mot såret.
Just nu har jag ganska ont, både där de varit och skurit men också upp mot halsen. Det känns stelt och det drar i huden som att den blivit för kort typ. Har fått ta Alvedon, men det är okej. Det känns konstigt att inte ha några slangar under tröjan längre. Det känns jätteskönt, men kommer ta lite tid att vänja sig.
Samtidigt kommer hjärnan med såna där positiva föreställningar om att CVKn har varit nåt slags skydd. Att nu när den är borta så kommer cancern komma tillbaka bara för det.
Nu är det gjort i alla fall och jag önskar mig en lobotomi i födelsedagspresent. Jag är så trött på att vara rädd och orolig för allt hela tiden. Det gör mig så trött, så totalt utmattad i både kroppen och huvudet. Jag skulle vilja få ledigt från det här ett tag. Bara pausa allt. Ge mig ett par månader då ingenting dåligt alls kan hända så jag får hämta mig. Sen kan jag helvetet braka lös, låt mig bara få vila lite först.
Min första CVK innan den gick sönder
