Min kamp mot AML

Måndagen den 15 juni kl 21.32

Jag har tänkt på återfall hela dagen idag. Jag har den där känslan i kroppen av att jag bara vet att cancern är tillbaka. Att jag kan känna den strömma runt i mitt blod. Jag får för mig att jag har ont i skelettet som jag hade när benmärgen var full av cancer. Jag har känt mig hängig och trött i ett par dagar och jag får för mig att det beror på att mitt blodvärde sjunkit massor sen blodprovet för knappt en vecka sen.

Det är en fråga som dykt upp i mitt huvud ganska ofta den senaste tiden och det är ifall det är smärtsamt att dö av leukemi. Vissa sjukdomar är ju mer smärtsamma än andra att dö av, och vissa tynar man långsamt bort av utan att märka det själv. Jag har googlat och läste att den vanligaste dödsorsaken hos människor med leukemi är olika slags infektioner som varken kroppen eller antibiotika kan råda bot på. En annan relativt vanlig dödsorsak är inre blödningar. Och ibland så dör man av att alla organ långsamt stänger ner pga själva leukemin.

Även om själva döden inte är smärtsam, hur är den sista tiden då? När man själv känner att kroppen blir sämre, att sjukdomen tar över mer och mer. Jag som hade så ont inne i skelettet, jag är livrädd för den smärtan. Speciellt när jag vet vad den berodde på. Vissa smärtor verkar inte gå att lindra helt och hållet, och av någon anledning får jag för mig att smärta i benmärgen är en sån smärta. Som inte går att lindra. För benmärgen expanderar pga alla sjuka celler som bildas där inne. Förökar sig okontrollerat. Tar över. Och man kan ju oavsett inte få hur mycket smärtstillande som helst. Morfin till exempel, det blir ju dödligt i för höga doser. Och vården får ju inte ha ihjäl en. Trots att man ska dö och har ont.