Min kamp mot AML

Det har tagit lång tid för mig att orka skriva om min transplantation. Att gå tillbaka i tiden och mentalt behöva genomgå allting igen. Att minnas och återuppleva vissa känslor. Mina tårar rinner medan jag skriver. För att det var tufft, för att det känns overkligt att lilla jag gick igenom det här, för att det nu i efterhand känns så normalt att ha gått igenom det, för att min upplevelse gällande bemötandet från personalen var det jag upplevde som värst av allt.

Jag lades in på transplantationsavdelningen den 8 januari 2020 kl 16. Dörren till avdelningen är alltid låst och när jag kom dit fick jag ringa på dörrklockan och vänta på att någon skulle öppna, vilket skedde genom att någon tryckte på en knapp i ett annat rum. Ingen tog emot mig.

Jag hade valt att åka dit ensam, utan mamma eller syrran. Av någon anledning behövde jag påbörja den här resan på egen hand.

Jag gick in med mina kassar och resväskan jag fått av min moster. Jag hade redan fått ett rum, så jag visste vart jag kunde och skulle ta vägen, men jag ville att någon skulle ta emot mig. Jag ville känna att någon där väntade på mig. Att jag var väntad.

Avdelningen var så tyst och stilla. Varken personal, patienter eller anhöriga rörde sig ute i korridoren. Detta var något som mamma och jag hade lagt märke till tidigare när vi kikat in på avdelningen. Att man aldrig såg någon där inne, att det alltid verkade helt tomt.

Vilsen och modfälld öppnade jag dörren till slussen som tillhörde mitt rum. Får jag gå in med skorna här? Får jag ställa mina saker i slussen? Jag minns inte vad de har sagt kring alla regler. Varför är det ingen här som har märkt att jag har kommit? Vart är alla?

Jag ställde ifrån mig väskan och kassarna i slussen, rädd för att göra nåt fel i och med alla försiktighetsåtgärder som gäller på avdelningen. Sen gick jag ut i korridoren igen. Såg mig omkring, ville så gärna att någon skulle se mig och säga "Elin! Där är du ju, välkommen! Kom här, så ska vi göra dig hemmastadd!" Men det var ingen där, så jag satte mig på en bänk i korridoren och väntade. Någon måste ju gå förbi snart.

Efter en stund kom en sköterska. Hon tittade knappt på mig, utan jag fick fånga hennes uppmärksamhet och berätta att jag var där för att bli inlagd. Det kändes nästan förnedrande. Att behöva be om att bli sedd.

Vi gick in på mitt rum tillsammans och hon sa att jag kunde packa upp mina saker, så skulle hon komma tillbaka strax för att ta blodprover. Sen var hon borta igen. Jag stod ensam på mitt rum, det kliniska och obehagliga sjukhusrummet som jag visste skulle vara mitt hem i minst fyra veckor framöver.

Jag ville inte packa upp mina saker. Jag ville inte ha mina saker i den miljön, jag ville ju inte vara där själv ens en gång. Plötsligt kändes det fånigt och nästan elakt mot mina fina saker att jag hade tagit med mig så mycket hemifrån. Filt, ljusslinga, batteridrivna värmeljus, morgonrock. Jag ville inte besudla mina saker genom att ställa fram dem på det här äckliga rummet.

Efter en stund kom en undersköterska och frågade vad jag ville ha till middag. Vad är det för jävla fråga, tänkte jag. Hur kan någon tänka på att äta i den här situationen, på det här stället? Jag vet inte, svarade jag. Jag har precis kommit hit, jag är inte hungrig, jag vill inte ha nånting just nu. Undersköterskan gick och jag var ensam igen. Jag vill åka hem, det var det enda jag tänkte. Det enda jag kände.

Den första sköterskan kom tillbaka för att ta blodproverna. Hon förlängde mina redan långa CVK-slangar med varsin tio centimeter lång slang med trevägskranar på. 

Nu hängde de långt nedanför min tröja, dessutom var trevägskranarna vassa och väldigt enkla att fastna i.

Jag ringde mamma och berättade att jag var på plats, hur det kändes och att jag kände mig förvirrad över bemötandet. Att det kändes märkligt. Sen packade jag upp lite av mina saker och för att fly från verkligheten somnade jag ett par timmar. Ingen var inne hos mig under de timmarna som jag sov. När jag vaknade gick jag ut, utan att någon sköterska noterade det. Jag kände mig så ensam. Malplacerad. Är det verkligen på det här stället människor går igenom en sån här behandling? Det kan inte stämma.