Min kamp mot AML

Cancern är tillbaka. Ingen har sagt det men jag vet det. Resultatet från benmärgsprovet kombinerat med mina prover de senaste veckorna, att mitt blodvärde sjunkit och nu även mina leukocyter. Det sa läkarna för länge sen, att om leukocyterna också börjar sjunka så är det inte bra.

Jag kommer inte bli frisk. Jag kommer dö av den här sjukdomen.

Just nu känns det... tomt. Som en lång väntan bara som det inte går att göra nånting med. Onödig tid, bortslösad tid. Jag är ledsen och rädd, men det känns som en befrielse på samma gång. Jag är så fruktansvärt trött. Jag har ingen kraft kvar. Jag vill inte mer. Det här var min enda chans till att bli frisk och jag tog den, jag försökte och gjorde mitt bästa men nu är det som det är.

Jag har varit inställd på det i ett par veckor, sen jag fick reda på att det fanns skit kvar i benmärgen. Jag vet att det är en försvarsmekanism, att ställa in sig på det värsta tänkbara på egen hand för att slippa vänta på att få höra de tråkiga nyheterna. Om jag redan är på botten så kan jag inte sjunka lägre, eller hur? Det är väldigt logiskt. Det är nog därifrån känslan av befrielse kommer också. Jag har befriat mig själv på nåt sätt genom att räkna ut hur det hela kommer att sluta.

Jag vill inte dö. Men samtidigt så har jag inget liv att gå tillbaka till. Jag hade ingenting innan.

Jag vill veta hur lång tid det kommer ta. Det är jag mest orolig över. Att långsamt tyna bort. Att existera men inte finnas, inte vara med. Jag finner tröst och lugn i att veta att jag kan välja att ta livet av mig i stället för att behöva dö en utdragen död.

Jag undrar vart det kommer ske. Hemma hos mig, eller hos mamma, eller på sjukhus. Jag känner mig trygg hos mamma men det känns elakt att dö hemma hos henne. Då måste hon ju flytta sen. Jag har redan besudlat hennes hem med mina mediciner, droppställning och annat skräp.

Jag tänker en del på min begravning. Jag vill kremeras, för tanken på att mitt kött ruttnar tills bara ben och tänder finns kvar, är väldigt otrevlig. Har man ens begravning när liket är kremerat? Jag vet inte. Skitsamma, begravning eller nånting annat eller inget alls, det kan nån annan få bestämma. Jag kommer ändå inte vara där. Vad som ska hända med min aska kan nån annan också få bestämma. Men en gravsten eller nåt liknande hade varit trevligt. Det kanske inte går när man kremerats, men det hade känts skönt att veta att jag har kvar en liten plats på jorden. Dit de som tyckte om mig kan gå för att hälsa på mig. Jag skulle vilja att Stanna hos mig med Kent spelas. Eller kanske Vals för satan.

Mamma kommer förlora sin dotter och min syster kommer förlora sin lillasyster. Och jag är ledsen för det. För att de kommer behöva gå igenom det. För oavsett vad, så kommer det vara värre för dem än för mig. Det kommer ta längre tid och göra mer ont för dem än för mig.