Min kamp mot AML

Natten till måndagen den 25 maj kl 02.00

Mitt liv står helt still. Och jag är så jävla rädd för att sätta igång det och börja leva igen, för tänk om det måste dras i nödbromsen igen. Då känns det lättare att aldrig ha börjat gasa, så slipper jag bli besviken och knäckt. En gång till. Fast om jag inte får återfall, om jag inte får de där dåliga nyheterna som jag går och väntar på, som jag är övertygad om att jag kommer få, då kommer jag ångra att jag stod still och inte gasade. Att jag inte vågade.

Tack vare Ung Cancer så har jag förstått vad det är jag känner och går igenom just nu. Det kallas för cancerbaksmälla. Och så lider jag av extrem återfallsrädsla. Det är normalt, till och med förväntat, och det förstår jag att det är. När alla behandlingar är över, när allt damm från stormen har lagt sig och man kan se bombnedslaget man befinner sig i. Spillrorna som katastrofen har orsakat, som man nu måste försöka plocka upp. Allt har lugnat ner sig, det mest kritiska är över och jag har överlevt så mycket. Och nu ska jag börja leva igen? Inte från noll till hundra såklart och det går ju inte heller pga Corona. Men ändå försöka återgå till nån form av vardag.

Jag känner mig både paranoid och schizofren för tankarna bara snurrar och oftare än inte så naglar sig rädslan för framtiden fast i mig och förlamar mig. Hjärnspökena, som jag alltid haft gott om, gör att jag inte vet vad som är sant och inte. Vad som är på riktigt och vad som är min fantasi, vad som faktiskt sagts och vad jag själv har fyllt i. Trots att jag skrivit ner vad läkaren sagt, att de inte ser någon cancer och inga tecken till återfall, så känns det som att det är jag som hittat på det. Jag läser orden jag skrivit ner, just för att kunna återvända till en plats av fakta och därmed finna ro när tankarna tar över, men det hjälper mig inte. Jag hittar kryphål överallt. Jag måste ha missförstått, förskönat det han sa. Eller att jag borde kunnat läsa mellan raderna och förstått på egen hand hur läget faktiskt ligger till.

Jag bara väntar. Väntar på nästa blodprov för att se om allting ser bra ut eller inte. Väntar på nästa benmärgsprov, vilket är ett par månader bort. Väntar på dåliga resultat som jag vet kommer att komma. Jag är inte här och nu. Jag lever inte nu.

Och om det ska vara såhär, om det är såhär det är att ha överlevt cancer, då vet jag inte om jag vill. För det är inget liv.