Min kamp mot AML

Natten till måndagen den 16 november kl 00.24

Jag tror att cancern är tillbaka. Jag känner den, i mitt blod och skelett. Svettas när jag sover, märklig känsla i ryggen och i bröstkorgen. Inte smärta eller värk som för ett år sen, utan snarare en spändhet. Inne i skelettet. Det började i söndags, för en vecka sedan, den 8 november.

Idag, den 15 november fyllde jag 10 månader.

Jag är så jävla rädd för att snubbla på målsnöret. Vart är ens det där målsnöret nånstans? Vid ett år, två år? Som att det är okej att det skiter sig efter det, bara inte innan dess. Jag är jätteorolig att proverna på onsdag ska bekräfta min oro, att nåt är fel. Det vore så typiskt nu när vi precis börjat glesa ut blodproverna och det ger mig negativa föreställningar, att det är mitt eget fel om det visar sig att nåt inte ser bra ut. Mest rädd är jag ju över blodvärdet, det är min värsta akilleshäl. 

Måndagen den 16 november

I natt drömde jag att jag blev skjuten i huvudet. Jag låg på golvet i köket i min förra lägenhet och spelade död, för det var en farlig man med en pistol där och så blev jag skjuten i tinningen. Trots att jag spelade död. I drömmen gjorde det inte så ont men jag liksom såg mig själv utifrån där på golvet och det gjorde mig rädd.

Natten till fredagen den 20 november kl 03.30

Blodproverna var bra. Inte en enda stjärna vilket det blir om ett provsvar ligger utanför referensvärdet. Mitt blodvärde är så jävla stadigt, det har gått upp sen sist och ligger nu på 147 vilket närmar sig den övre gränsen för en kvinna.

Rent intelligensmässigt så är jag ganska säker på att det är rätt så orimligt att jag skulle ha fått tillbaka cancern när mina blodprover är så stabila och bra. Känslomässigt är det en annan femma, då hoppar intelligensen ut genom fönstret och så är man ensam kvar med nio miljoner olika skräckscenarion. Ryggvärken jag har känt den senaste tiden, som gjorde mig övertygad om att min benmärg är sprängfylld av cancerceller, handlar nog snarare om stela, oroliga muskler och eventuellt en låsning i nacken än något annat. Och att svettas på natten, det har hänt kanske två nätter de senaste veckorna. Det kan nog hända alla, speciellt om man drömmer om att bli skjuten i huvudet.

Idag skulle mamma och syrran kommit hem från Spanien men de kommer på lördag i stället.

Angående blodproverna i onsdags så var det en ny sköterska som kom, inte bara ny för mig utan även ny på ASIH. Hon råkade dra ut nålen lite för långt ur armen på mig när hon fyllde det andra röret vilket gjorde att det sögs in luft i nålen och in i provröret eftersom det är vacuum i dem, och ljudet som blev skrämde livet ur mig. Det liksom sörplade och pyste och det påminde mig om när min CVK var trasig och jag blev jätteskärrad. Dessutom blev det som en bula av blod under huden eftersom det hann läcka blod ur ådran så nu har jag ett stort blåmärke i armvecket. När hon skulle sticka i andra armen för att ta resten av proverna så kändes det inte alls bra, och det slutade med att hon fick åka tomhänt och senare på eftermiddagen kom en annan sköterska och tog proverna ur en blodådra långt ut i armvecket som jag inte ens visste att jag hade.

Just det, jag var och klippte lugg på min peruk i tisdags! Önskar jag hade gjort det för länge sen, det blev så himla bra ❣️