Min kamp mot AML

Jag känner mig så ensam. Mitt liv är förstört och allt är kolsvart. Varför är jag kvar? Jag är helt ensam med mina mardrömmar och rädslor, och det är en ensamhet som inte går att bota eller komma ifrån. Minnet av hur natriumkloriden smakade när CVK:n spolades igenom. Ljudet av de där maskinerna på droppställningarna, pipandet och den lilla melodin när droppet i påsen var slut. Att bli väckt av det ljudet, ibland flera gånger under en och samma natt. De stela sängkläderna på sjukhuset och handdukarna som var så hårda att huden sved. Det konstanta monotona pipandet ute i korridoren av andra patienter som tryckt på sina larmknappar. Den lilla digitala skylten i taket som med röda siffror visade vilket eller vilka rum som av olika anledningar påkallat personalens uppmärksamhet.

Vad innebär det att vara stark? Vad gör en person svag? Och vad gör det för skillnad? Man klarar sig ju ändå inte undan, man slipper inte. Allting blir bara tyngre och tyngre. Jag blir kvävd av min egen existens och jag är så trött på att behöva vakna om och om igen. Jag har förlorat allt. Allt jag hade och allt jag hade kunnat få. Allt som var jag. Hur ska jag kunna vara tacksam över att ha fått mitt liv räddat? Meningen måste vara att man dör, för att överleva är ett misstag. Det finns inget liv efter nåt sånt här. Jag bara väntar. På dåliga besked. På att allt ska krossas igen. Jag vill inte dö, men jag längtar så efter att det här ska vara över. Och det kommer det bara vara då, när allt tar slut.

Man gör allt för att överleva en sån här sjukdom. Alla gör allt de kan, allt som går. Men varför? Vad är poängen med att överleva när allt man har kvar är förstört? Läkarna kan vara stolta, forskarna och de som frivilligt ägnar sig åt sånt här. Men vad har jag fått ut av det, jag som är tagen som gisslan? Massa fula och äckliga ärr på min kropp, som aldrig kommer försvinna även om de bleknar. Jag tappade allt hår på hela min kropp, jag saknar en äggstock, har blivit steril och hamnat i klimakteriet. 27 år gammal. Man kan inte gå tillbaka till det man hade eller den man brukade vara, och att ta sig framåt har blivit svårare än någonsin. Hur ska man våga ta sig an något när man vet hur det känns att förlora allt man någonsin haft och kämpat för?

Sjukdomar, cancer och virus tar liv hela tiden. Ibland snabbare, ibland med mer lidande, ibland utan förvarning, ibland utan förklaring. Det är aldrig rättvist, men i slutändan ska vi ju ändå dö, varenda en av oss, på ett eller annat sätt. Trots vaccin, för det kommer nya virus. Även om all cancer botas så finns det många andra sjukdomar som tar livet av människor. Att bli smittad av ett virus eller få cancer är inte ens eget fel. Börjar man slicka på kundkorgar så kanske man får skylla sig själv. Men även folk som inte slickar på kundkorgar blir ju smittade. Folk som aldrig rökt en cigarett kan ändå få lungcancer, medan folk som rökt hela sina liv inte blir sjuka. Självklart känns det extra tungt när ett barn eller en ung person blir sjuk, jämfört med en gammal människa som har fått leva ett helt liv och upplevt massor. Men ett kortare liv är ju också ett helt liv. För det var allt liv som blev och ett längre liv är inte nödvändigtvis ett bättre liv.

I stället för att känna sig som ett offer i en sån här situation, oavsett om man är drabbad själv eller som anhörig, så kanske man ska tänka tvärtom. Att man är utvald. Man kanske drabbas av hemskheter eller blir allvarligt sjuk för att skyddas mot nåt ännu värre, även om det känns omöjligt att någonting skulle kunna vara värre än just det man går igenom. Vem vet? Det kan alltid bli värre. Det hade alltid kunnat vara värre.