Min kamp mot AML

Natten till lördagen den 5 september kl 02.19

Det var jobbigt idag. Jag mådde väldigt illa i taxin påväg till sjukhuset. Kände mig äcklad och orolig. Det kändes inte alls lättare den här gången att få påfyllning av cellerna, snarare tvärtom. Det var läskigt första gången för att jag inte visste vad som väntade, men det hela kändes mycket mer otäckt den här gången trots att jag ju inte tyckte det var så farligt.

Jag började gråta så fort sköterskan Klas kom ut och hälsade på mig. Jag sa att jag ville gå hem och han la armen om mig. Han är lång och brukar ha färgglada strumpor.

Han satte en infart i min arm och sen kom min läkare in. Jag var jätteledsen, grät och sa att allting känns hopplöst. Det är självklart svårt för honom att veta vad han ska säga i ett sånt läge. Han är läkare och tänker på de medicinska bitarna, samtidigt som han såklart har empati för att det är jobbigt psykiskt. Jag tror att han tycker att jag är lite jobbig och han blev nog lite orolig över min mentala status eftersom jag var så väldigt ledsen.

Jag är ibland rädd för att uppfattas som klen och svag, samtidigt som jag inte bryr mig det minsta ifall någon skulle tycka det. För jag vet att jag inte är varken klen eller svag. Jag är rädd, med all rätt. Det spelar ingen roll hur många patienter sköterskorna och läkarna träffar, de kommer aldrig kunna förstå till hundra procent. För de lever inte med det här. Men de hade varit lika rädda och ledsna om det var ombytta roller.

Jag var ensam i rummet en stund innan en kille från aferesen kom med cellerna. Han var ung och hälsade försiktigt på mig eftersom han såg att jag var ledsen. Han började förbereda genom att hälla upp vatten i en bunke med en apparat som värmer upp vattnet. Klas kom in för att ta prover på mig och skojade att han hoppades att jag tänkte bjuda på lakrits eftersom jag hade så mycket med mig. När vattnet var lagom varmt sa killen att vi skulle säga till när vi var redo för honom att lägga i cellerna och då tog min ångest och rädsla ny fart. Det slutade med att han fick stänga av apparaten och ge mig tid att lugna ner mig. Klas försökte prata med mig och efter en stund sa jag "gör bara skiten, gör det bara". Jag proppade munnen full med saltlakrits, hällde ut ett par godisar till Klas och efter några sekunder var det klart. Smaken av majs kom på en gång och kändes ganska stark och äcklig till en början. Trots det så höll smaken inte i sig lika länge som förra gången utan var typ borta redan påväg hem. Kanske var det tack vare all lakrits och ett par tuggummin.

Allting kändes bättre så fort det var klart. All anspänning släppte och jag blev i stället väldigt trött. Precis som förra gången skulle jag stanna kvar i en timme, så Klas hämtade ett täcke och bäddade ner mig i sjuksängen. När jag skulle gå så gav jag honom resten av lakritsen. Han stoppade asken i bröstfickan, la armen om mig igen och sa "bra jobbat".

Jag tycker om Klas, han är snäll och lugn och förstår både min humor och mina hysteriska stunder. Han har varit med vid två benmärgsprov och jag har hunnit få bra förtroende för honom. Han sa ingenting om hur ledsen jag var idag, ifrågasatte det inte, fick mig inte att känna mig löjlig. Det enda han sa var bara att jag får känna och uttrycka precis vad jag vill. Det var fint.

Jag hade rätt i vad jag skrev i förra inlägget. Dosen den här gången var fem gånger så stor. Alltså 245 miljoner celler, och i volym var det 13 milliliter.

Påväg hem köpte jag mjölk, potatis och en baguette. Det är en väldigt märklig känsla att precis ha handlat på Hemköp när man fått en annan människas celler i sig bara ett par timmar tidigare. Det syns ju inte på mig och även om jag hade stunkit majs så hade ju ingen ändå förstått varför.

Om folk bara visste.