Min kamp mot AML

Natten till fredagen den 4 september kl 03.27

I morgon, eller idag egentligen, ska jag få min andra DLI-dos. Om fem timmar. Jag sov hela dagen idag och kan inte sova nu. Orkar inte ens försöka. Jag sitter och stickar en bebiskofta och kollar på nån skitserie på TV4 play. Tankarna snurrar och koncentrationen finns inte för nåt annat än skräp just nu.

Jag vill inte få en till dos. Jag har läst att den andra dosen är fem gånger större än den första, alltså kommer den innehålla 245 miljoner celler. Men jag kan ha fel. Hur som helst så känns det jobbigt av exakt samma anledningar som förra gången, tanken på att få besvärlig GVH, tanken på att inte få nån GVH alls. Min läkare har sagt att det kan hända saker i benmärgen och att donatorns celler ökar trots att man inte får nån reaktion, så man ska inte få panik om det inte sker. Men att få en reaktion är ju som ett kvitto på att cellerna gör vad de ska. Jag ska ta nytt benmärgsprov om en månad ungefär för att se om det har blivit nån skillnad.

Jag är besviken över att jag inte fick nån reaktion efter första dosen. Det hade varit skönt att det räckte med en liksom. För det är så jobbigt mentalt. Det känns nästan som ett svek. Av min egna kropp eller av de nya cellerna, eller både och kanske. Samarbetar de för bra eller inte alls? Visa mig, ge mig ett tecken.

Jag vill att det här ska vara klart nu. Att allting ska vara färdigt och överspelat. Men det verkar aldrig ta slut. Just nu vill jag bara få det här gjort. Få andra dosen celler och åka hem och sova. Jag ska åka till sjukhuset ensam den här gången, men det känns okej. Man får ju ändå inte ha någon med sig in på avdelningen. Jag ska ta med mig massa lakrits igen mot smaken av majs. Stackars taxichauffören påväg hem sen.